Jag har varit självisk och elak, förlåt mig för alla gånger som jag varit självisk och elak. Har inte menat nåt jag sagt, inte fattat själv, att de saker som jag säger kan tolkas på andra sätt. Inte alltid menat väl men jag ser det nu, att jag kommer stegvis bara närmare resans slut. För jag har tänkt på mig själv och på mina sorger, har tagit mig närmare lyckan genom att skriva om den. Men tårar har fallit på grund av mitt sätt att va, och jag vill sätta plåster på de sår jag lämnat kvar. Skärrad av att jag kunde vara sån, förstå mig, jag vill att det ska bli bra igen så förlåt mig. Vänd dig om, glöm våra tider. Bit ihop fastän lögnerna svider. Du glömmer med tiden, jag lovar dig nu, meningen finns där bland alla svåra beslut. Jag lever ett liv i skuggan av sanningen, på natten kan ingen bevittna förvandlingen. När jag smyger ut är det du som såras, idag blir igår, nu som då. Förlåt för att jag gled bort mellan dina fingrar, du gav mig frihet och jag var illa tvingad. Mina löften om att ro dig i land, var bortspolade när du ropa mitt namn. Men jag rår inte för att jag längtar bort, och du, kära du är mitt enda hopp. Så försök hindra mej när jag springer på moln, jag har monopol på allt jag inte kan få. Jag vill vara alla till lags men det skiter sig oftast för jag blir galen på rösten som bara skriker och gormar. Jag är mig själv varken mer eller mindre, kanske resonerat fel ibland men jag vet att jag inte kan ändra den jag är, eller den jag har blivit. Ser på mitt liv och ser att jag inte gjort något bra hitills. Men jag ska försöka, andas, blir bättre, men det är ett dött lopp där jag ramlar efter hälften. Försvinn och stanna kvar är samma sak, känns det som mina ord är allt jag har. Tiderna förändras efter gårdagen, även om jag lämnar dej ensam och blåslagen, ska du veta att mina tankar om kärlek bara är skit för jag vet att du är värd mer. Jag förstår om det brister i kroppen men kan du lyssna, när jag viskar förlåt.