Jag har alltid hört från svenskalärare att jag är bra på att skriva,

fast jag kan inte förstå varför.

Jag har alltid tusentals tankar som flyger runt i mitt huvvud och jag försöker desperat få dom att fasta i en text,

men det går aldrig, men nu ska jag verkligen försöka.

Jag sitter och kollar tillbaka i min blogg, brukar ni också göra det?

Och i såna fall, får ni också dom här känslorna när ni ser bilder,

hör låtar som får er att minnas?

För det blir jag, som fan.

För när jag ser allt det där så tänker jag tillbaka på hur jag va förut och hur jag är nu.

Här sitter jag, snart (nä okej om 5 månader typ) 17 år, med pojkvän,

gymnasium och helt andra vänner än då. Jag kan verkligen inte låta bli att tänka på när jag var liten och trodde att jag och den där tjejen skulle vara bästisar för alltid,

att killen som sårat mig som mest va ''den killen'' för mig.

Every time we touch va utan tvekan den bästa låten på jorden och smink va den bästa uppfinningen någonsin, speciellt rosa läppstift.

Och nu då? Bullet for my valentine gör så jävla mycket bättre musik.. och rosa läppstift?

Snälla.

Det är menat att jag ska vara mycket mognare och starkare än då,

och jag är en jävel på att låtsas, tro mig.

Men vad fan jag än gör kommer jag alltid vara den där lilla tjejen.

Hon som spydde upp allt hon åt för rädslan att bli fet,

hon som använde en liter mascara, hade orange ansikte och inte

kunde leva utan sin plattång.

Saker ändras aldrig, för i mina ögon kommer denna rädda lilla fjortis

som gjorde allt för uppmärksamhet alltid vara jag.